En artikel ur Dagens Nyheter

LONDON. Under den industriella revolutionen i England tidigt på 1800-talet växte London så snabbt att även kyrkogårdarna blev överbefolkade. Staden surrade av rykten om hemskheter som likplundring, svarta mässor och ännu värre saker.

I mitten av 1820-talet var förhållandena på gravplatserna så skandalösa att en proteststorm blåste upp, under ledning av författaren Charles Dickens. Han ville skapa gröna andningshål i Londons ytterkanter, som inte bara skulle tjäna som begravningsplats utan också som platser för rekreation och kontemplation för de levande.

Så småningom inringades London av sju eleganta kyrkogårdar kallade ”The Magnificent Seven”: Kensal Green (1833), Norwood (1838), Highgate (1839), Abney Park (1840), Brompton (1840), Nunhead (1840) och Tower Hamlets (1841).

150 år senare bjuder dessa platser ett sevärt skådespel. Växtligheten har slutit vittrande viktorianska monument i sin famn. Änglar för en ojämn kamp mot murgröna och blommor och utstrålar vemod och förfall. Man kan inte se något så storslaget och gripande som de två bäst bevarade kyrkogårdarna, Kensal Green och Highgate Cemetary, utan att efteråt stirra litet djupare i sin själ. Om du funderar på en Londonresa men tröttnat på Big Ben och kamerasmattrande japaner vid Westminster Abbey, följer här en introduktion till två av stadens bäst bevarade hemligheter.

Kensal Green Cemetary, nära tunnelbanestationen med samma namn (Bakerloo Line), är i dag en grön oas i nordvästra Londons ruffiga och nedsmutsade avgasbälte, omgiven av en aldrig sinande trafik. Ändå råder här en märklig tystnad. Landskapet ger en inblick i viktorianska trosuppfattningar och ideal. Grekiska tempel, gotiska kapell, egyptiska extravaganser, sarkofager, obelisker, urnor och änglar avlöser varann. Kyrkogården Père Lachaise i Paris var idealet, och slingriga promenadvägar anlades. Ett bra tips är att köpa en karta i entrén eftersom det är lätt att villa bort sig. Träden har fått konkurrens av vilda blommor och murgröna som slingrar runt skulpturerna.
Klockan två den första söndagen i varje månad öppnas katakomberna för allmänheten. I underjorden leder en jovialisk guide gruppen genom vindlande valv med multnande kistor. Tystnaden och stillheten är total. Ljusstrimmor silar ner genom gallren. Staplade kistor ger en känslan av ett slags ”Dödens varuhus”. Skakande är barnavdelningen, med hyllorna fulla av små skokartongsliknande kistor. När man åter ser ljuset känns det som om man fått ett uppskov från den allra sista resan.

Till Londons mest kända gravplats Highgate Cemetary tar man svart linje norrut och stiger av vid Archway. Här är en guidad tur för tre pund enda sättet att få se västra delen, eftersom fritt strosande är förbjudet, med motivering att det risk för fallande träd och gravstenar. Efter en vindlande promenad genom vild grönska och spektakulära monument som gett den namnet ”den mest magiska platsen i London”, kommer man till The Egyptian Avenue, lätt identifierad på sina obelisker, hieroglyfer och pyramider. Egyptiska föremål var populära efter Napoleonkrigen och blev på modet igen efter utgrävningen av Tutanchamons grav på 1920-talet.

Många har lockats av tystnaden och avskildheten här. En av dem var John Galsworthy som sägs ha suttit i den lummiga grönskan när han skrev sin Forsythesaga.

”Street of the Dead” mynnar ut i Highgates kanske bisarraste del – The Lebanon Circle. Nersjunkna i ring runt ett urgammalt cederträd ligger tjugo familjekatakomber, flera dolda av en kämpande tårpil.